har levt sambo med min före detta man i 3 år och nu vill han separera. Saken är den att han nu vill att jag ska betala hälften av allt, inklusive boendekostnaden för vår femma (radhus-bostadsrätt) medans han inte tänker betala el m.m. (hans son bor hos oss varannan vecka och en gemensam dotter)
Nu har vi lagt upp det så att varannan vecka har jag bostad och dotter, varannan vecka han med dotter och son. Tills vidare.
Jag har varit en s.k. hemmamamma sedan dottern föddes 2002. Sedan mars -06 studerar jag heltid och har dragit mitt strå, om än ekonomiskt mindre, till stacken och jag har dessutom klätt hans son och vår dotter under 8 års tid.
Jag har dragit det tyngsta lasset när det gäller hemmets skötsel och varit med barnen när han har jobbat. Han har ett flertal företag och har ofta varit på resor, representationsmiddagar m.m. Till det kommer hans "rättighetr att göra som han vill" - fotboll, krogbesök och diverse nöjen. Han anser inte att jag har bidragit med ett dyft.
Nu har jag dessutom tagit ett exttrajobb för att på något sätt kunna få en bostad då han vill ha mig ur huset(jag har inte råd att bo kvar även om både jag och dottern vill). Han anser att nu när han bestämt sig för att separera får jag plötsligt klara mig själv och kräver att jag ska betala med pengar jag inte har. J
ag har just börjat jobba och studiemedel+lån går till de klädkonton jag öppnade till barnen för flera år sedan - varje säsong en ny garderob till barnen, matkontot på ica, skolböcker, m.m.
Han tjänar minst 12000kr mer i månaden än vad jag gör (på pappret) Visst, han tänker köpa ut mig och visst han kan inte tvinga mig att flytta. Han står inte skriven på adressen och han står inte med på hyresavin utan står skriven på en hyresrätt i stan(stockholm) sedan 2002. Vi står båda två på lånet.
Om man räknar bort min oförmåga att förstå hans handlande, får/kan han göra så? Alltså lämna mig i ekonomisk kris vind för våg med vår dotter med orden "han har inga skyldigheter"? Det finns ingen möjlighet att få en kreditvärdig ekonomi på en månad.
Hur ser bostadsfrågan ut egentligen: vilken rätt har jag/han? Vad kan jag kräva/inte kräva? Förstår att det verkar lite virrigt men jag är halvt panikslagen och känner mig otroligt kränkt och stressad!!! Hjälp mig reda ut frågetecknen och ge mig råd om hur jag ska/kan gå till väga. Det är ju inte så att jag sitter och rullar tummarna och tycker att han ska försörja mig.
Rätt ska vara rätt säger han, men vore inte det att se till att jag och dottern kan leva med skälig standard tills separationen och flytt är klar? Ska tilläggas att han inte anser sig behöva betala något för de klädkonton vi har, matkontot eller för elen. De står förståss i mitt namn... Vi var gifta från 2000-2004 tror jag, då vi skiljde oss för att han inte skulle bli av med bostaden i stan, och det finns inget förutom familj, vänner och grannar som styrker att vi bott tillsammans sedan dess.
Hjälp mig snälla, jag går under av oro för framtiden och känner att jag inte kan slå knut på mig mer.
Kia
